Från boken LISA.
Egentligen skulle John fiska med sjunklina och stor fluga men han fiskade med flytlina och en liten fluga i änden. Att få fisk borde vara meningen med fiske men han gav helt enkelt fan. Solen värmde i ryggen, han kände kastets rytm i ryggraden och vattenytan talade till honom med alla dess virvlar. Linan gled ut av sig själv och tafsen vände flugan perfekt. John kände inte för att arma fisk, en lax skulle faktiskt störa. Hur många gånger hade han inte bannat sig själv för dålig disciplin. Laxtid är alldeles för dyrbar att kastas bort. Varför gör jag inte det som ger fisk, tänkte John. Kanske för att det finns något annat behov som har tagit över. Älven blir så mycket grönare, närmare, varmare … när det sker. Kanske resan är viktigare än målet och fisket viktigare än fångsten. Det är så jag har känt det, tänkte John. Han vill helt enkelt göra som han vill. Inte känna prestationskravet från uppdragen, inte offra sig själv så hjärtat blir till sten. Då är det skönt att fiska och tänka på fiskedetaljer. Det tar aldrig slut, finns ingen slutlig ekvation. Kanske en bok om laxfiske som pensionär, filosoferade han. Om mitt laxfiske.
John gör kast på kast, med fem steg emellan. En härlig hjärndödande rytm. En roll framåt för att dra flugan tyst ur vattnet, ett vinklingskast släpps ut några meter för att rikta och sedan släpps det riktiga kastet iväg. Igår kväll hade en lax tagit i nedre delen av Pellströmmen, vid en sten som de ofta står bakom. Laxen var på väg att vandra vidare och stressad av det nya okända tog den. Den hade förståss släppt sig ner som laxunge och då var älven stor och hotande. Nu var den liten och trång och laxen fick vara aggressiv för att få plats, och tog flugan. Huvudmålet för laxen var att spara energi för att formera sig. Den åt inte i älven för det kostade mer att smälta den lilla mat som fanns än att fasta. Efter fem rusningar i hölen fick John kontroll över fisken. Det tog en halv timme och laxen var på land. En underbart vacker hanne runt sju kilo med stor kämpaglöd. Idag hände ingenting och John var okoncentrerad. Tanken vinglade iväg mer på gammalt fiske än på det han drev. Dags att gå ur älven, tänkte John. Kanske ett sömntåg kommer snart, tafsen rullar inte ut som den ska. Några kast till och sen får det vara.
En trend som jag ser hos mig själv är att jag blir mer av en ensamjägare och ensamfiskare, filosoferade John vidare. Att vara ensam en morgon vid en laxälv är en av de mest avkopplande stunder i livet. Naturen vaknar, gubbarna sover tryggt i stugan och han kan göra som han vill, luta sig mot spöet, blunda, känna den uppgående solen i ansiktet, lyssna på fåglarna, uppleva det trolska med en laxälvsmorgon och få salva på själen. Ungtupparna borde lära sig att inte komma springande när någon annan får fisk, tänkte John. Det vore en sak om de kom för att gratulera men de kom av egen girighet. Att bli omsvärmad efter fem minuters fiske när de andra fiskat i timmar var inte vad han tänkt sig. Det ska erkännas att de kan ingå i fiskestrategin. Skottarna kastade i hunden när det var stilla i hölen. Jag använder mig av vattenpiskande ungtuppar istället, tänkte John. Det är många gånger varsamt fiske med en sjunklina tagit fisk i baken på dem.
Plötsligt fick John behov av att göra ingenting. Han står där med vatten strömmande runt vadarna och linan hängande slappt i strömmen. Tankarna försvinner, kommer tillbaka och försvinner igen. Ibland är han nästan hjärndöd. Syn, lukt och hörsel registrerar men hjärnan processar inte. Det är nästan så vattentrycket runt midjan får honom att släppa taget, att han låter sig flyta iväg med strömmen. Rullen fräser till, han lyfter spöet i ren reflex och har fast fisk. Så mycket för fisketeorier, hann John tänka innan laxen började kräva hans fulla uppmärksamhet. Några långa rusningar och sedan stångande i en halvtimme. En hona, tänkte han och det visade sig vara riktigt. John nackade fisken för en kommande middag. En vacker fet hona blänkande som silver i solen. Han kände en tacksamhet för vad naturen gav, för känslan av ändamål när han skördade av den. John lutade sig mot ett träd och somnade med Surnas kluckande i öronen. Fisken låg bredvid i gräset, observerad av en utter.
Ur boken LISA ©.