Grunddata om laxen

08.12.2014 02:05

Atlantisk lax, Salmo salar

Livsstadier: ägg - mjölke, gulsäckslarv, yngel, parr, smolt, postsmolt, lax (grilse, mellanlax och storlax).

 

Livshistoria.

Den atlantiska laxen leker under senhöst och tidig vinter i grusområden i älven. Lekplatsen  placeras nedanför stryk där älvvatten strömmar genom gruset eller vid uppströmning av grundvatten. Lekplatsen består av flera gropar som grävs av honan med stjärtfenan. Vattentemperaturen under lek är ofta mellan 4 – 6 C. Hanen placerar sig bredvid honan och befruktar de ägg som läggs i gropen med sin mjölke. Honan täcker sedan de befruktade äggen med ca 10 – 25 cm grus när hon gräver en ny grop uppströms den förra. Denna process upprepas tills leken är klar.

 

Storlek på och antal ägg bestäms i stort av honans storlek. En tumregel är att honan producerar 1500 till 1800 ägg per kg. Äggen är runda, 5 – 7 mm i diameter och blekt orange. De är något klibbiga och fäster vid gruset innan de täcks. Inkubationstiden varierar med vattentemperaturen och är ca 400 graddagar. Medelvikten på ett ägg är ca 165 mg. Hastigheten som embryot utvecklas är oberoende av äggstorleken men ett större ägg ger en större larv som har större överlevnad.

 

Efter kläckning stannar larven, ca 15 mm lång, ca 6 veckor i gruset där det lever av sin gulsäck. När gulsäcken är förbrukad så kommer laxbarnet som nu kallas yngel, ca 25 mm, fram ur gruset och etablerar revir. Revirstorleken bestäms av tillgången på mat men kan vara något diffus under detta tidiga stadium. Konkurrensen om terräng kan begränsa antalet fisk i en population. Den unga laxen kan också spolas nedströms vid flom. Det är viktigt att ynglet har platser att gömma sig för den större parren och annan fisk så som öring. Slam och annat material som sätter igen hålen mellan stenar nedsätter överlevnaden för yngel och parr och kan förstöra resultatet av leken. Mycket av ståndplatser och lekbottnar har också försvunnit i reglerade älvar. Det stabiliserade vattenflödet och den förlängda tillväxtperioden på grund av höjd vintertemperatur har ökat bottenväxtligheten. En annan effekt från de första åren av en utbyggnad kan vara stor algväxt. Det kommer av stort näringstillskott av all växtlighet som löses upp i vattnet när dammarna fylls.10 års algväxt verkar vara standard i de flesta nya dammsystem. Det kalla produktionsvattnet tvingar också ut laxbarnen till kantzonen på sommaren där de sedan lätt strandar när vattenflödet stryps. På sensommaren är ofta populationsdensiteten mindre än 50/100 m2 men kan bestå av flera 100/100 m2. Av de ägg som läggs så resulterar endast ca 5% i yngel. Det har observerats att de antal ägg som överlever till yngel är beroende av vattentemperaturen och hur mycket lägre vattennivån är under vintern än den var vid leken.

 

När laxbarnet blir ungefär 4 cm under första sommaren kallas det parr och har utvecklat de karakteristiska ”fingerteknen” på sidan. Parren påträffas mest i stryk. Ung parr föredrar snabbare vatten under tidig morgon och dag. På natten vilar de i mer lugnt vatten. Äldre parr finns mer i lugnare vatten i hölorna där de upprätthåller revir. Detta tillhandahåller yta och mat för säkerställa en vidare fortlevnad. Ett typiskt parrområde har en vattenhastighet över 0,5 m/s och består av större stenar och små block. Det skall finnas plats så att parren kan gömma sig och få skydd för strömmen. Tyvärr har mycket av bra botten förstörts genom anläggsbyggnad, rensning för timmerflottning och kastnot, och reglering där älven ej spolas ur. Mycket botten har också förstörts genom ökning av bottenväxter, både för lek och ståndplatser. Vanligtvis finns det ca 10 parr per 100 m2 men tätheten kan också vara större. Laxbarnen flyttar till en lägre vattenhastighet när vattnet blir kallare på hösten.

 

Smolt är nästa stadie i laxen livshistoria. Parren stannar i älven tills de är över ca 10 cm, vanligtvis 12-16 cm, vilket kan ta 2 – 4 år men detta varierar något och kan ta längre tid ju längre norr älven befinner sig. Parr som ej har uppnått denna längd vid våren, eller förra tillväxtperioden (sommaren), stannar i älven för att förhoppningsvis uppnå denna längd nästa vår. En del parr kan till och med könsmogna i älven om tillväxten har varit dålig (se ackumulerad ämnesomsättning kontra växt). När parren skall lämna älven blir den smolt för att kunna anpassa sig till saltvattnet i havet. Om smolt blir förhindrade att vandra ut återgår laxbarnet till parrstadiet och förlorar därmed förmågan att vistas i saltvatten. Men, det har präglats på vattnet vid första smoltifiering och försöker alltid att vandra tillbaka till detta även om det blir flyttat till en annan älv innan nästa smoltifiering. Lax som ej finner sin barndoms älv vandrar ofta upp sent på hösten före leken mens lax som har hittat tillbaka vandrar upp från i början av maj och under sommaren.

 

Det har rapporterats en överlevnad på ca 1 % av ägg till smolt. Smolten uppträder i stim i stället för att försvara revir och antar en silveraktig färg. Smoltutvandringen börjar på våren när dagen blir längre och vattentemperaturen stiger. Höjdpunkten är vid ca 9 C. De flesta smolten verkar utvandra vid kväll och natt. Om vattentemperaturen sjunker avtar utvandringen. Vid reglerade älvar utan någon vårflod så synes vattenflödet inverka på utvandringsförloppet. Det är viktigt att smoltet går ut i sjön vid rätt tidpunkt i förhållande till sin smoltifiering eftersom det påverkar dess överlevnad i havet. Varierande vattentemperatur i älven som påverkar smoltens utvandring kan sänka smoltens överlevnad.

 

När smolten når saltvatten börjar vatten att strömma ut från kroppen eftersom smoltet har en salthalt som är ca 1/3 av havets. Det måste då börja dricka vatten som det renar genom gälarna för att återställa och behålla sin salthalt. Salthalten ökar dock något i fisken till ca 40% av havets. Under de 2 dagar denna omställning tar mår smoltet illa och är ett lätt byte. Det är beräknat att ca 50% av smolten går åt dessa dagar. Det är främst sej, lyr och torsk som kalasar på utvandrande smolt men fåglar har också observerats ta en stor del. I fjorden simmar - driver smoltet med strömmen, eller orienterar med solkompass när strömmen är svag, ut mot havet.

 

Ute i havet driver – simmar postsmolten med kustströmmen för att senare nå ut i Golfströmmen. Vid försöksfiske har de flesta postsmolt funnits i Golfströmmens 35 promille salthalt. Det kan också vara Golfströmmens temperatur som orienterar postsmoltet mot de produktiva vattnen i norr i Norskehavet. Vid märkningsförsök har det funnits att postsmolten i södra Norge gärna simmar väster ut mot Faeröarna medan postsmolt från Stat och norrut följer Golfströmmen norrut. Postsmolt från Finmark simmar väster ut för att nå ut i Norskehavet. Men, det har även visats att olika älvstammar kan vandra olika vägar även fast de kommer från älvar relativt nära varandra. När vintern kommer flyttar laxen söderut, t. ex. mot Färöarna, mot varmare temperaturer. Speciellt postsmoltet är beroende av högre temperatur för att kunna vara aktiv och klara osmospresset. När våren kommer simmar laxen norr - österut för att söka upp sin barndoms älv och leka, eller för att ta en ny runda i Norskehavet om den skall stanna ytterligare år i havet. Vid varma somrar kan den norska laxen vandra så långt som till Grönland.

 

Laxen är beroende av relativt hög temperatur för att omsätta maten fort. Den befinner sig därför mest i det övre 3 m vattenlagret men tar dyk för att möta den upp och ner vandrande maten. Det är en strategi helt omvänt till de flesta andra fiskar i havet som söker skydd mot dagens ljus i djupet och kommer upp till ytan för att äta i mörkret. En farlig strategi vilket resulterar i stort svinn på speciellt postsmolt men som är nödvändig för laxens stora tillväxt. Det är detta som har utnyttjats av drivgarnsfisket. Näten behöver ej vara djupa utan kan vara milslånga.

 

Vid goda laxår kommer över 10% av den utvandrande smolten tillbaka till älven som könsmogen fisk men under dåliga under 1%. Det kan antagas att den största delen av smolten försvinner genom predation i fjord och kust och att det avgörande för postsmolten är mattillgången i de övre vattenlagren i havet. Mattillgången i Norskehavet följer Golfströmmens varierande styrka. Främst då med temperaturen men mattillgången är också beroende av i vilken fas ekosystemet, och därmed styrkan av zooplanktonpopulationen, befinner sig i. Bäst blir det om det finns en stor övervintrande zooplanktonpopulation som genom en tidig vår har stigit till ytan för att leka. Postsmolten kan välja olika överlevnadsstrategier. Den större postsmolten som går ut tidigare är mer aktiv och simmar mot maten mens den mindre svaga som går ut i havet senare, intar en mer passiv strategi och mestadels driver med strömmen. Bland den aktiva postsmolten har det observerats en överlevnad som ökar med 1% per cm längd i smoltstadiet. Den passiva överlevnadsstrategin kan vara bra när våren är sen. Av detta framgår att tidpunkten för utvandring i förhållande till havets vår påverkar överlevnaden. Vad som händer med den postsmolt som ej finner mat kan vi bara spekulera i. Om den vänder tillbaka till kusten för att finna mat och blir utsatt för predation, blir för svag och ej kan simma söderut för vintern eller helt enkelt dör på ett tidigt stadium under sommaren vet vi ej. Postsmolten är på det hela ett mysterium tills den dyker upp som grilse i havet. Det vore bra om forskarna löste detta mysterium eftersom postsmolten kan utsättas för ett fiske vi ej är medvetna om, t. ex. pelletsfiske eller för omega3.

 

Temperaturen och tillväxtperiodens längd året före smoltifiering är viktig i älven för att smoltet skall få en god start. Dvs. det skall kunna klara av salttillvänjning, fly från predatorer i fjord, kust och hav, och finna fram till maten efter kanske en lång resa. Det är alltså bäst om parren kan växa så mycket som möjligt över sin smoltifieringsgräns. En lång varm sommar producerar många smolt av god kvalitet (storlek) nästa vår.  Man kan säga att havet sätter en gräns på smoltstorlek för överlevnad genom vilken fas havets ekosystem befinner sig i och att tillväxtperioden sommaren före smoltifiering i älven ger smoltstorleken. Tyvärr är dessa båda faktorer (älv och hav) i samklang eftersom Golfströmmen påverkar kustklimatet. När havet kräver stor smolt för överlevnad så producerar älven små och få smolt och tvärt om. Det är detta som orsakar de stora naturliga variationerna i laxtillgången.

 

På senare år utsätts även smolten för extremt mycket laxlus från oppdrettsnäringen. Problemet verkar störst där det finns oppdrettsanlägg i fjordar där smolten ej kan undgå lusen. Det har uppskattats att upp till 50% av den provfiskade postsmolten i områden utmed kusten kan duka under direkt eller indirekt, de blir svaga och utsätts för predation, på grund av laxlus. Oppdrettnäringens fiske av berggylt kan även öka laxlusen i fjordar utan oppdrett.

 

En del lax återvänder till älven efter 1 år i havet och kallas då grilse (kallas även smålax, svel, tert, pjak, etc.) och är definierad till att väga under 3 kg. Lax som kallas mellanlax och varit 2 år i havet sägs väga 3 till 7 kg mens lax över 7 kg kallas storlax och antas ha varit 3 eller fler år i havet. Denna definition stämmer bra men kan variera något med tillväxten. Laxen som kommer till älven har ungefär samma medelålder varje år men kan bestå av mellanlax och storlax. Den varierande storleken beror på att laxen varit olika antal år i havet. Eftersom laxbarnets utvandring, och därmed smoltifiering, bestäms av dess längd så kan en del laxbarn gå ut i havet efter tex. 2 år, mens andra kan behöva 3 eller 4 år i älven för att uppnå smoltifieringslängd och får därmed olika antal år över i havet tills de könsmognar. Antal år till könsmognad kan variera i olika älvar. Laxen tar ofta längre tid till könsmognad i större och ju mer norr ut älven befinner sig, och får då ofta också en längre tid i havet.

 

Laxen från olika älvar samlas utanför kusten för att finna sin älv. Det verkar vara ett minne av lukt och topologi som hjälper laxen att hitta hem till sin barndoms älv. Uppgång i älven sammanfaller därför ofta med flom från regn men kan helt avstanna i tex utsläpp från vattenkraftverk eftersom detta vatten ofta är utan lukt, från botten av stora dammar. Laxen behöver en minimum vattenhastighet av ca 0.4 m/s för att vandra vidare.

 

Laxen fastar under sin tid i älven före lek. Det är troligt att det finns för lite mat i förhållande till den energi det går åt för att jaga och omsätta mat, att laxen kunde utrota sig själv om den åt i älven. Det har visats att ca 50 % av laxen , mest honor, överlever leken och vänder tillbaka till havet. Tyvärr verkar dödligheten vara stor när de kommer ut i saltvatten . Lax som kommer tillbaka för att leka flera gånger är ej speciellt större än den var den första gången den lekte.

 

Tillväxt

 

Tillväxt av den atlantiska laxen påverkas både av genetiska och yttre förhållanden. Embryostorlek och vikt bestäms av äggstorlek, som i sin tur påverkas av ålder, storlek och kondition av honan. Äggdiameter ökar med storleken på honan. Äggstorlek varierar också med individuella honor, beroende på tillväxtpositionen i honan.

 

Tillväxten av yngel och parr är relativt långsam. Laxbarnen uppnår maximal tillväxt i juli med liten eller ingen tillväxt efter september. Det kan ta 1-6 år, beroende på älv, för att parren skall uppnå smoltifieringslängd. Det avgörande är tillväxtperiodens (sommarens) intensitet och längd som oftast bestäms av hur tidig våren är. En extremt god sommar kan nästa vår producera smolt med en längd över 2 dm. Laxbarnet växer bäst vid en temperatur runt 16 C. Populationsdensiteten påverkar också tillväxt och överlevnad. Detta verkar vara viktigast i yngelstadiet men när parren har etablerat ett fastare revir så är temperaturen viktigast. När födotillgången är god minskar aggressiviteten och reviren blir mindre, tätheten ökar. Man kan säga att mattillgången bestämmer revirstorleken och därmed populationstätheten och att temperaturen bestämmer tillväxtgraden av  fisken. Tätheten kan endast öka till en viss gräns där fysiskt utrymme, tillgången på ståndplatser medger. Faktorer som vattenhastighet, djup, bottensubstrat och skydd är viktiga. Under vintern kan dock kvantiteten och kvaliteten på övervintringsutrymme, snarare än födotillgången, vara en begränsande faktor för tätheten. Kombinationen gott skydd och djupt långsamt rinnande vatten är viktigt för vinteröverlevnad på vintern. Fisken är kallblodig, dvs. den intar den temperatur som vattnet har och dess ämnesomsättning varierar med temperaturen. Eftersom revirstorleken regleras efter mattillgången så blir temperaturen den dominerande faktorn för tillväxt. Det kan vara stor skillnad i tillväxt mellan en sydligt belägen älv och en i norr. Mattillgången kan vara 10 ggr större och perioder med hög temperatur längre. Detta resulterar både i högre populationstäthet och högre tillväxt. Älvarna i norr kompenserar detta med stora reproduktionsområden. En älv i södra Norge kan ha en populationstäthet på 30 – 60 parr per 100 m2. Tyvärr har de flesta av älvarna i syd förstörts av mänsklig aktivitet.

 

Laxbarnet är relativt stationärt i älven och det lever av mat som flyter förbi. Det yngre laxbarnet tar mest larver av bäck, dag och nattsländor, fjädermygglarver, etc. Större parr äter mest vatteninsekter och insekter som faller från land. Vattendjur i älven är beroende av nedbrytningen av de löv och kvistar som faller i älven. I reglerade älvar uteblir naturliga övesvämningar som skall skölja ner blad etc. i vattnet samtidigt som den hårt varierande vattennivån, på en låg nivå, förstör kantzonen. Primärproduktionen i älven uteblir och laxbarnen blir utan mat. Det poängteras att naturliga översvämningar är älvens och älvzonens livsnerv.

 

Tillväxten i havet är mycket större än i älven men är också beroende av tillgången på mat. Grilsen (ett år i havet) kan under goda år bli över 3 kg men kan också komma tillbaka liten och ynklig runt 1 kg under dåliga år. Mellanlaxen varierar ofta mellan 4 till 7 kg men är ofta runt 6 kg och storlaxen som har varit 3 år i havet varierar mellan 8 till 13 kg. Den riktigt stora laxen som har varit 4 år i havet kan variera mellan 15 till 19 kg men kan i extremfall bli över 20 kg. Lax som har varit mer en 4 år i havet kan bli extremt stor. Det har nätfiskats lax upp till 38 kg. Sådan lax är dock svår att få att ta betet och speciellt svår att få på land med sportfiskeredskap.

 

I havet så är postsmoltets viktigaste mat zooplankton mens den större fisken lever av större zooplankton och fisk. Det har rapporterats att laxen äter mycket parathemisto (zooplankton) och lanternfisk.

 

Temperatur

 

Vattentemperatur är nyckelfaktorn för atlantlaxens geografiska spridning. Den måste ha kalla temperaturer i alla stadier i sin livshistoria. Leken förekommer mellan 4.4 – 10 C. Den optimala temperaturen för äggbefruktning och inkubationstid är ca 6 C fast utveckling av embryot kan ske vi så låga temperaturer som 0.5 C. Temperaturer på 7 C år kan tolereras men temperaturer över 7 C ökar dödligheten genom svampinfektioner och temperaturer över 12 C ökar direkt äggens dödlighet. Äggen behöver ca 400-470 dygnsgrader till kläckning. Nyss kläckta larver väljer den lägsta tillgängliga temperaturen. Efter ca 250-300 graddagar från kläckning så väljer laxbarnet gärna temperaturer på ca 14 C då det  kommit upp ur gruset och börjar äta aktivt. Tiden mellan när laxbarnet kommer fram ur gruset och börjar aktivt intagande av föda är viktig. Faktorer som vattenflöde, vattentemperatur och tillgång på mat måste vara fördelaktiga för att laxbarnet skall överleva detta känsliga stadium. Startpunkten för aktivt intagande av föda är speciellt viktig i älvar som är reglerade där vattentemperatur och vattenflöde är ändrat. Äggen kan kläckas för tidigt vilket medför att det ej finns någon mat i älven när laxbarnet har förbrukat sin gulsäck och kommer fram ur gruset. Tidpunkten när laxbarnet kommer fram ur gruset påverkar överlevnaden.

 

Laxbarnen gömmer sig under stenar och dylikt under 7 C och tillväxten avstannar. Vid ca 9 C börjar de bli något aktiva och laxbarnet har sin optimala tillväxt vid 14 – 18 C. Tillväxten avtar vid 20 C, stannar vid 23 C och vid 27 C flyr laxbarnen för svalare temperaturer. Laxbarnen kan överleva ca 1 dygn i 27 C men dör direkt i 32 C. Det har föreslagits att det behövs över 100 dagar med en temperatur på över 7 C för att laxbarnet skall få någon tillväxt.

 

Den vuxna stora laxen kan växa i havstemperaturer så låga som 2 C mens dödlighet kan förväntas över 26 C. Temperaturer 20 – 25 C reducerar motståndet mot sjukdomar och är därför indirekt dödliga. Lax fångas sällan över 20 C vid sportfiske.

 

 

Syreinnehåll

 

För optimal tillväxt och utveckling skall vattnet vara nästan fullt syremättat. God tillväxt kräver åtminstone 6 mg syre per liter vatten. Älvar med mindre än 5 mg/l innehåller sällan lax. Äldre parr kan överleva så låg koncentration som 2.3 mg/l under en begränsad tid. Embryot kräver den högsta syrenivån på 6 - 7 mg/l för att utvecklas.

 

PH

 

Toleransen mot olika ph varierar genom de olika livsstadierna för lax. Hög dödlighet av ägg och laxbarn förekommer på grund av lågt ph från surt regn. Dödlighet på grund av lågt ph är bl.a. på grund av nedsättande av gälarnas funktion. När fisken utsättes för lågt ph får den ödem mellan de yttre gälcellerna och andra gälvävnader, vilket ger fisken problem med saltreglering, andning och metallnivåer. Ett ph under 5 nedsätter de enzymer som ansvarar för embryots rörelse inne i skalet, vilka utan ägget ej kan kläckas. Ägg utvecklas normalt i ph 6.6 – 6.8. Ett ph på 4 –5.5 försenar och förhindrar kläckning. Man kan säga att en älv med ett ph 4.8 - 5 har en reducerad laxstam mens en med ph 4.7 och under har ingen lax alls. En normal laxstam verkar kunna leva i ph över 5.5. För högt ph, över ca 9.5, kan också vara skadligt.

 

En annan effekt är att nedbrytningen av material, som löv och grenar, i älven avstannar som följd av lågt ph. Denna nedbrytning är grunden för växter och smådjur i älven, som laxbarnen är beroende av som mat. Även om laxbarnen ej dör direkt av lågt ph i älven så blir resultatet det samma om det blir för litet med mat.

 

Laxens fysiologiska ålder mäts i dess ackumulerade metabolism och dess beslut om könsmognad baseras troligtvis på denna ålder. Ju mer energieffektiv laxen är i sitt matintag ju längre tid har laxen på sig att växa innan könsmognad. För hög temperatur, aktivitet och stress ger laxen en högre ämnesomsättning. Ämnesomsättningen ökar exponentiellt med stress, aktivitet och temperatur. Laxens växt är beroende av mattillgång i förhållande till temperatur, vid t. ex. lite mat är växten bäst vid låg temperatur, och lågt energiförbruk på grund av stress och aktivitet. Det kan alltså ackumuleras mycket fysiologisk ålder när laxungen växer ”normalt” om matintag och vila sker under större aktivitet och högre temperatur. Om den mesta energin som laxungen omsätter går till växt kan den smoltifiera långt innan sin könsmognad men om det är energiförluster (hög ämnesomsättning) i samband med dess jakt och vila kan laxungen nå smoltifieringslängd senare och könsmogna tidigare. Energiförluster kan bero på lite mat, stress, onormalt höga temperaturer så att mycket energi går till hög viloämnesomsättning eller att andas, eller brist på viloplatser i älven. Det är balansen mellan den fysiologiska åldern och tillväxten som bestämmer hur många år laxen tillbringar i havet, en balans som troligen är något stamberoende. På de extrema sidorna av detta finns att ämnesomsättningen är så hög i förhållande till växten att laxungen ej smoltifierar innan könsmognad eller så låg att t. ex. en brunöring smoltifierar [22]. En mindre extrem reaktion kan vara en laxälvs förvandling till smålaxälv. Om älvens höljor fylls igen så att svala lugna viloplatser försvinner och laxungen förbrukar mer energi för jakt och vila så bör balansen mellan laxens ”ålder” och tillväxt rubbas. Ett liknande scenario är om det finns för lite mat eller höga temperaturer i älven. Det är signifikant att storlaxälvar har stora djupa höljor, mer än att de är just stora. Man kan därför fråga sig om laxåldern påverkas redan i äggstadiet, genom tillväxt och ämnesomsättning i honan.

 

Havet kan förkorta tiden till laxens könsmognad. I Norskehavet kan laxen i stort följa 4 C gradienten runt under året så här bör viloämnesomsättningen ha mindre inflytande. Det är istället hög energiförbrukning (metabolism) vid hård jakt, stress eller fysiologiska orsaker som kan förkorta tiden till könsmognad. Detta uppstår gärna under kalla år i havet när det finns dåligt med eller energifattig föda, relativt flera predatorer och svårighet med osmoseffekt. Bland fisk i kassar som ej kan undkomma högre temperatur och stress men får tillräckligt med föda serverat kan proportionen smålax öka när havet är varmare och vice versa. Smålaxstammar har ofta kortare vandringar i havet och utsätts för högre temperatur [23].

 

Laxungens metabolism är högre än den stora laxens och laxen förbrukar det största ”ålderskapitalet” innan könsmognad i älven. Normalt så kan havet påverka fördelningen mellanlax och storlax men sällan lax och smålax. Den viktigaste komponenten bör vara energisnåla viloplatser i älven. Dels för laxungens uppväxt, men också för den vuxna laxens vandringshistoria i älven som påverkar avkomman. Vi vet att större älvar har storlax men även att små älvar med stora höljor kan vara laxälv. Det är de mindre, grunda och varma älvarna som endast har smålax. När en älvs habitat blir degraderat genom reglering och är på väg att bli en smålaxälv så visar det sig först under kalla år i havet, då havskomponenten läggs på som en ytterligare börda för laxen. En ändrad fördelning mellan lax och smålax tyder på att förutsättningarna för laxen i älven har ändrats.

 

Det råder oenighet mellan forskare vad som är den egentliga orsaken till ökningen av andelen smålax. En del ger havet en stor del i detta och andra nämner drivgarnsstoppet. Vi bedömer att det är älvens biotop som är den dominerande faktorn. Laxens hela livscykel bör tas i betraktning. Eftersom havets effekt kommer på marginalen kan det synas ha avgörande inflytelse på proportionen lax – smålax. Det är faktiskt så att i en frisk älv så ökar delen lax under kalla år medans andelen smålax ökar under år med bra förutsättningar. Detta synas bero på att smålaxen kommer från populationer som besätter fattigare habitat i älven och därav är mer påverkbara av varierande förutsättningar.

 

Laxen måste vara vältränad för att överleva havet. Den naturliga älven som varierar i flöde och styrka är laxungens tränare, ungen flyttar sig när älven går upp och ner. Att laxungen är vältränad ger ett tillskott till dess biologiska mångfald eller diversitet, dvs. att laxen lever i det habitat som skapat den och givit den optimala egenskaper för överlevnad. När en älv regleras tas energi för kraftproduktion, energi som annars skulle ha skapat biomassa. Flom uteblir och laxungen stannar mer på samma plats. Älven förenklas och med den laxungens träning och diversitet.

 

Förutom att laxungen måste vara vältränad minskar en reglering laxungens genetiska mångfald, en förutsättning för diversitet. En laxunge kan ha fel egenskaper för att överleva ett speciellt år men tillräckliga ett annat. Var laxunge kan inte innehålla alla egenskaper som behövs för de årliga varierande förutsättningarna i havet, det är tillsammans som laxungarna innehåller alla egenskaper. Den reglerade älven begränsar laxens diversitet och dess möjligheter att överleva, laxpopulationer blir förenklade och fragmenterade längs älven.

 

Ett annat sätt att minska diversitet i laxen är att låta den växa upp i ett kläckeri. Även om vi tar ägg från vildlax förstör kläckeriet laxens möjlighet att överleva havet, genom dess anpassning till kläckeriet. Enkla beräkningar med ca 5% odlad lax i älven ger att laxen efter 60 år har förlorat sin diversitet, sin biologiska mångfald. I gamla kraftutbyggningar är laxen på väg att förlora sin diversitet genom långvarig användning av ett kläckeri, dvs. laxen har förlorat sin förmåga att överleva havet. I en undersökning tog man mer fisk ur älven för kläckeriet än man fick tillbaka [x].

 

Catch and Release (CR) har blivit populärt. CR utsätter laxens ägg för syrebrist och försvagar avkomman, om ägger kläcks. Det finns ingen genväg. Både kläckeri och CR förstör laxens biologiska mångfald och är förödande för laxen. Det enda som hjälper laxen är att behålla mycket av det habitat som skapat den. En älvförvaltares största mål är att bevara älvens biologiska mångfald, ej produktivitet av någon speciell art.

 

Älven får sin energi genom fallhöjd och flöde. I en oreglerad älv går all energi till att flytta vatten och skapa biomassa, eller till naturlighet. När en älv regleras tas elström ur den. Det finns ingen evighetsmaskin (perpetuum mobile), energin till elström omvandlas från en annan energi i älven. Totalflödet blir det samma så elström tas i stort från biomassan, eller från älvens naturlighet. Det måste finnas naturlighet kvar för att laxen ska leva, älven kan inte optimeras för elström. Därför kallas Fiskeraksjonens koncept för bevarande av laxen 'Den Naturliga Älven' (1 , 2). Kraftproducenterna påstår att man kan öka kraftproduktion och laxtillgång samtidigt i en älv (de kallar det modernisering). Det är lögn.

 

Med Fallhöjden och Vattenföringen kan man beräkna Effekten P från kraftverket ur formeln: P= h x Q x g x n^total 
Där:
P = effekten i KW
h = medel fallhöjd i m.
Q =  max vattenföringen i m³/s
g = gravitation 9,81 m/s²
n^total = den totala verkningsgraden är 0,91 [0].

 

För att lax skall leva måste älven vara naturlig, att processer som har utvecklat under tusentals år finns. Ta bort dessa och en annan art tar över, eller det blir ingenting som i ett kraftverksdike. Växtlighet och djur behöver leva i älvens naturliga temperatur, naturliga flöden i ursprungligt löp med masstransport, berikande av strandzon, och mat och skydd, vilka varierar med årstiderna. Ta bort dessa variationer och vi tar död på laxen, den lever bara i det habitat som skapat den. Hur balansen fördelas i en reglerad  älv mellan kraftproduktion och naturlighet är en politisk fråga, optimera den ena och den andra dör ut. Montanametoden [4] säger att det minst behövs en minivattenföring på 30% av medelvattenföringen vid dämningsstället för att uppehålla biologisk mångfald. Erfarenhet från Surna visar att det innebär 10 % av den optimerade produktionen [3]. Det har dock visat sig svårt därför att bonus är beroende av dessa sista 10 %, men ett litet skatteunderlag jämfört med vad en naturlig laxälv tillför en kommun. I slutänden är det frågan om bevarande av biologisk mångfald, lax åt alla eller pengar i fickan för några få. Idag finns det överproduktion av elström.

 

En laxförvaltnings främsta uppgift är att värna laxens diversitet, dess biologiska mångfald.

 

Ett argument som ofta används av utbyggnadsivrare är att kraftverk ska moderniseras, och att det blir en vin/vin situation för kraftverk och lax. Vi lär i skolan att evighetsmaskiner (perpetuum mobile) ej existerar, vid varje omvandling av energi uppstår en förlust. Övertid är en älvs totala energiinnehåll ganska konstant, tar man ut en sorts energi måste en annan minska. Om man moderniserar ett kraftverk så att mer elenergi tas ut av älven, vilket torde vara meningen med en modernisering av regleringen, blir den energi som skapar älvens biologiska mångfald mindre och laxen minskar i antal. En vin/vin situation existerar alltså inte.

 

Några viktiga refs.

Stanford et al 1996 A General Protocol for Restoration of Regulated Rivers.pdf (2247168)

Tributare_restoration.pdf

Ward Stanford RegulatedRivers 1995.pdf (423851)

Ward_and_Stanford_1983.pdf (159237)

Serial_disc_conc_1995.pdf (1061805)

Initial_Feeding_Time_of_Atlantic_Salmon_20151028-16936-luwhw6.pdf (430813)

56-Stocking-Suldal (2).pdf (183656)

 

 

Litteratur

 

J. Blindheim, V. Borovkov, B. Hansen, S. Aa. Malmberg, S. Österhus, ”Recent upper layer cooling and freshening in the Norwegian Sea”, ICES C. M. 1996, Cm 1996/C:7.

 

J. R. Brett, ”Temperature tolerance in young Pacific salmon (with some comparison to Atlantic salmon) Journal of the Fisheries Research Board of Canada, Volume IX, no 6 265-323.

 

J. R. Brett, ”Some principles in the thermal requirements of fishes”, The Quart. Rev. Of Biol. Vol 31, no 2, 75-87.

 

Gunnbjörn Bremset, Ole Kristian berg, ”Density, size-at-age, and distribution of young salmon (Salmo salar) and brown trout ( Salmo Trutta) in deep river pools”, Can. J. Fish. Aqaut. Sci. 54:1997

 

Theodore Holmes Bullock, ”Compensation for temperature in the metabolism and activity of poikilotherms”, Dep. Of Zoology, University of Cal., LA, 1954.

 

Kenneth W Cummins, Michael J. Klug, ”Feeding ecology of stream invertebrates”, Ann. Rev. Ecol. Syst., 1979, 10:147-172.

 

Padmini Dalpadado, Björnar Ellertsen, Webjörn Melle, Hein Rune Skjoldal, ”Summer distribution patterns and biomass estimates of macro zooplankton and micro nekton in the Nordic Seas”, Inst. of Marine Research, N-5024 Bergen, Norway, In Press 1998 , Sarsia.

 

Mats Dynesius, Christer Nilsson, ”Fragmentation and Flow regulation of River Systems in the Northern Third of the World”, Science, 4 November 1994, Volume 266, pp. 753-762.

 

Henry J. Egglishaw, ”The quantitative relationship between bottom fauna and plant detritus in streams of different calcium concentrations”, 1968

 

Göran Englund, Björn Malmqvist , Yixin Zhang, ”Using predictive models to estimate effects of flow regulation on net-spinning caddis larvae in North Swedish rivers”, Freshwater Biology, (1977) 37, 687-697.

 

F. E. J. Frey, ”Effects of the environment on animal activity” University of Toronto Studies, Biological series, no 55, 1947.

 

Commision des communautes europeennes, editor P. O. Larsson, Action cost 46, Mariculture, Rapport Final, 1980- 1983.

 

S.O. Handeland, T. Järvi, A fernö, S.O. Stefansson, ”Osmotic stress, anti predator behavior, and mortality of Atlantic salmon (Salmo salar) smolts”. Can J. Fish Aquat Sci, 1996, 53:2673-2680.

 

Jan Henricson, Effekten av tillfört växtmaterial på öringproduktionen i en bäck” Sötvattenlaboratoriet Drottningholm, nr 10 1985.

 

Jens Christian Holst,  Jan Sundqvist, ”Prognose om Laksefiske” Allt om Fiske”, no 3 1998, 48 – 54.

 

N. A. Hvidsten, R. A. Lund, ”Predation on hatchery-reared and wild smolts of Atlantic salmon, Salmo salar L., in the estuary of River Orkla, Norway”, J Fish Biol, 1988 33:121-126.

 

 

J. Jensen, B.O. Johnsen, L. Saksgård, ”Temperature requirements in Atlantic salmon (Salmo Salar), brown trout (Salmo trutta), and Arctic char(Salvelinus alpinus) from hatching to initial feeding compared with geographic distribution”, Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Science, Volume 46, number 5 1989, pp 786-789.

 

Harry Kalleberg, ”Observations in a stream tank of territoriality and competition in Juvenile Salmon and trout”, Institute of Freshwater research – Drottningholm, report no 39 1958.

 

Östen Karlström, ”Biotopval och besättningstäthet hos lax och öringungar i svenska vattendrag"”Inf. från Sötvattenlaboratoriet – Drottningholm, nr 6 1977.

 

Östen Karlsström, "Habitat selection and population densities of salmon and trout parr in Swedish rivers with some reference to human activities”, Abstract of Uppsala dissertations from the Faculty of Science, 404 1977.

 

N. K. Kaushih, H. B. N. Hynes, ”The fate of dead leaves that fall into streams”, Arch. Hydrobiol., 68 vol 4, pp. 465-515.

 

Björn Malmqvist, Göran Englund, ”Effects of hydropower-induced flood perturbations on mayfly (Ephemeroptera) richness and abundness in north Swedish river rapids”, Hydrobiologia 341: 145-158, 1996.

 

Christer Nilsson, John E Brittain, ”Remedial strategies in regulated rivers: Introductory Remarks”, Regulated. Rivers: Research and Manag., vol 12, 347-351(1996)

 

Christer Nilsson, ”Remediating river margin vegetation along fragmented and regulated rivers in the north: What is possible?”, Regulated Rivers: Research and Manag., vol 12, 415-431(1996).

 

G. Power, Estimates of Age, Growth, Standing crop and production of Salmonids in some North Norwegian Rivesr and Streams”, Institute of Freshwater Research – Drottningholm, Report 53, 1973, 78-111.

 

Ole Reitan, Nils Arne Hvidsten, Lars P Hansen, ”Bird predation on hatchery reared Atlantic salmon smolts, Salmo salar L., released in river Eira, Norway”, fauna norv., Ser. A 8:35-38 1987.

 

Knut Schmidt-Nielsen, ”Animal Physiology”, isbn 52157098

 

John Fleng Steffensen, ”The transition between branchial pumping and ram ventilation in fishes: Energetic consequences and dependence on water oxygen tension”, J. Exp. Biol. 114, 141-150(1985)

 

Johannes Sturlagsson, Sigmar Gudbjörnsson, ”Tracking of Atlantic Salmon (Salmo salar L.) with Icelandic data storage. Inst of Freshwater Fisheries, Vagnhofdi 7, 112 Re, Iceland.