När det höll på att gå riktigt illa.
Är du ny och inte lärt dig den skandinaviska kömentaliteten kan kulturkrocken bli ganska stor. På Övre Säter är det vita pinnar där man skall gå i och ur vattnet, att börja och sluta fisket vid. Ett system som man tyckte var bra bland fiskare som inte känner varandra. En av de bastanta pojkarna från Borlänge satt lugnt och väntade på sin tur, på bänken strax ovanför bron. Han njöt av kvällen medans tysken, som just hade börjat, fiskade sig sakta ned mot bron och den nedre vita pinnen. Det tog sin tid och grabben från Borlänge skruvade ibland på sig. Men tysken närmade sig obönhörligt den nedre pinnen och snart skulle det vara grabbens tur. Tysken tog några steg mot den nedre pinnen och grabben från Borlänge reste sig sakta, tog sitt spö och skulle gå mot den övre vite pinnen. Tysken sprang förbi och var först vid den övre vita pinnen. Då brast det för grabben från Borlänge. Hans kamrater fick komma till undsättning och dra honom från tysken som höll på att bli strypt. Tysken åkte förskräckt till en annan älv, sägs det. Gutten från Borlänge är fortfarande på fri fot vad vi vet, bara någon minut till så hade han med säkerhet fått göra rejält med tid.
En gång var det verkligen lågvatten, på flera sätt. All fisk stod på 4*4 m² vid ingången på Advokaten. Vi hade aldrig diskuterat fiskeetik förr, det hade väl inte funnits någon anledning. Mina norska vänner började kasta sluk uppströms och med ett ryck satt det fisk på. Fiskarna landades inför Övre Säters publik, med halen först. Det gick inte att tala med dem. Jag idiotförklarades, vem vill inte ha fisk? Jag väntade att Janne Johansson skulle torna upp sig över mig, att jag skulle få förklara det hela. Dels var det ju direkt olagligt men så här fiskade man inte om man bodde på Övre Säter. Men ingen Janne kom, tackolov för det. Jag sade upp advokaten och vi började fiska på Holten istället, med lite mindre insyn. Mina vänner förstod aldrig varför vi slutade på advokaten, jag undrar om de gör det än idag.